«I gamle dagar» song eg i eit skikkeleg bra kor, om eg skal seie det sjølv. Vi framførte mykje samtidsmusikk, store symfoniske verk og hadde a capella-konsertar med avansert program.

Etter ein sesong med krevande, store verk fekk vi utdelt «Förklädd gud» av Lars-Erik Larsson. Vi hadde ikkje meir enn kasta eit blikk på det før vi snøfta overlegent: Husmortersar. Dette var enkelt materiale, eigentleg forsto vi ikkje heilt kvifor vi skulle framføre dette. Kunne ikkje amatørane ta seg av denne typen stoff?

Men dirigenten vår var standhaftig, og det sto på orkesterprogrammet, så det var ikkje noko å diskutere. Vi sleit oss uinspirerte gjennom noteheftet.

Så kom tida for orkesterprøvene. Vi hadde fått vite at Ernst-Hugo Järegård skulle resitere teksten, men så vart han brått sjuk. Som vikar fekk dei tak i Stina Ekblad. Ho hadde eit barn som var rundt eit år, trur eg, så ho hadde med barnepike som passa barnet medan vi hadde prøver.

Midt under ei prøve kom barnepassaren inn med barnet, som gret sine modige tårer. Koret sto klart, dirigenten og orkesteret var på plass, så gode råd var dyre. Stina Ekblad tok barnet sitt på armen, roa det og byrja å lese:

Ej för de starka i världen
men för de svaga.
Ej för krigare men för bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.

Tårene rann på meg. Der, i møtet med den vakre musikken, den meiningstunge og samstundes lettforståelege teksten, resitert av ei mor med barnet på armen, rørte dette verket meg på ein måte som musikk berre sjeldan gjer.

Eg legg ikkje med nokon video. Det ligg nokre stakkarslege variantar på youtube, men ingen av dei yter dette verket rettferd. Radiokören spelte dette inn i Gasklockan i Stockholm, også med Stina Ekblad som resitatør, i 2008. Eg ventar på at den skal kome på dvd. Av og til går det i reprise i Svt, då gjeld det å nytte høvet. Å kjøpe verket på CD er også sjølvsagt eit alternativ. Uansett: Høyr det om du finn det, og nyt det.

Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden för djur och växt?

Vem är den gode herden som för sin flock i vall
och som med gräs förser den och toner av kristall?
Vem går på betesängar i sommardagens kvalm
och sover bland drängar på jordisk halm?

Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger inget jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.

Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får
och sköter med kloka händer de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.

Välsignelse följer i gudarnas spår.
Om kappan än döljer hans gyllene hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren som följer hans takt,
för solen, för skuren i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.

Husbonden må prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.
Ty den som bland hans drängar bor
och äter deras mat
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.

Vad faller över träden för silverglans
vid pipans bröllopskväden och djurens dans?
Vad är det för ett rike han kommer från,
han som ej är vår like. men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången vid äng och vik,
en värld som är förgången en glömd musik?
Erinrar han sig lyra och jungfrukör,
ett liv av helig yra som aldrig dör?

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem kanske sitter vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Tror du att fåren skulle beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns?
Tror du att våren skulle binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?

Bjuder ett människoöga till stilla kärleksfest oss,
kyliga och tröga, som folk är mest

lägger, som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd
– då sitter vid vår sida en gud förklädd.

Hjalmar Gullberg